Hundar är ett stort instresse i vår familj. Både jag och J hade hund när vi växte upp. Hemma hos oss hade vi en Boardercollie som hette Pricken, min fru hade golden, Lady och Geisha hette dom.
Så när vi äntligne kunde skaffa hund blev det en Golden. Barnen bestämde att hon skulle heta Elsa (Disneys film "Frost" gick varmt hemma just då)
Nu är Elsa 2 år och vi har nu skaffat en hund till. Att skaffa en hund till har varit på tal lite fram och tillbaka sen i somras, då jag hittade en amerikans bulldog som var 4,5 år som behövde ett nytt hem. Jag har nämligen alltid tyckt om "muskelhundar" och sen 2000 har jag velat ha en Amstaff så efter lite prat så bestämde vi oss att om vi ska ha en hund till vill vi ha en valp, så vi kan fostra den från början. Dagar blev veckor, veckor till månader. Men en dag såg jag en facebookannons på omhändertagna amstaffvalpar och taggade J på den med texten "jag vet vad vi ska prata om ikväll" hon smälte och vi skickade senare in en anmälan. Men vi fick inte svar så snabbt vi ville och började kolla på blocket istället. Där hittade vi en lite tjej som skulle passa oss perfekt. en Amstaff.
Jag vet att amstaffägare har får höra mycket om rasen, men jag blev faktiskt förvånad hur mycket. Första jag fick höra av en granne efter vi kommit hem och hon va ute på tomten var:
- Är det en sån där kamphund....?
Nää, frästa jag ifrån, dem är olagliga i Sverige, detta är en sällskapshund!
Efter det har man fått höra:
-Det är bäst att passa sej....
-Dom bits mycket va?
osv
Min filosofi är:
Det är aldrig hundens fel, utan ägarens.
Vi får också höra att vi har haft tur med vår Golden (Elsa) ja, för att vi är dukitga djurägare kan ju inte ha med saken att göra! Hoppas vi har samma "tur" med Ronja the Amstaff.
See ya
Kommentera